Himlen kan vänta

Jag vet inte om du ser dig själv. Men vi gör det och nu är det dags att bevisa för dig vilket storslaget pris du är värd.

Du är en människa som gråter. Du ser så fruktansvärt stark ut när du gråter. Du är en människa som skrattar med alla dina muskler, inte minst din starkaste muskel – ditt hjärta.

Jag beundrar din styrka och ditt mod. Jag beundrar ditt sätt att aldrig ge upp.

Vi har sett på dig när du har haft det tungt. När du har gett alla dina krafter och varit nära på att falla så många gånger – men alltid rest dig upp i fallet.

Du har offrat så mycket för andra människor. Du finns där för hon som behöver dig som mest och du slutar aldrig att ge upp hur svaga dina krafter än blir. Du kämpar för dem du älskar in i det sista och även om du ibland känner hur meningslöst det är – så är dina goda gärningar en vacker bild av den enorma människan du är.

Jag ville bara att du skulle veta det. För jag vet hur det känns när man offrar allt man har.
Det du gör är mäktigt och du förtjänar alla hyllningar i hela världen för dina offringar, dina strider och ditt mod. Du är en underbar människa och du är värd att höra det.

Han pratar för mycket och du lyssnar för mycket. Han säger att han vill ha bröst och en perfekt rumpa. Han säger att ansiktet är minst lika viktigt som din kropp.

Jag säger inte att tjejer som plastikoperarar sig är pantade eller osmarta. Många gör det av personliga skäl och går efter sitt hjärta. Men, det finns också många tjejer gör det för att de tror att de ska passa in. De tror att deras utseende skall hjälpa dem med allt.

Det där snygga och ytliga är alltid någonting som kommer få oss att titta. Men när vi efter en lång stund har tittat klart så vill vi börja röra och känna, och att röra är lätt – men att känna är i många fall väldigt svårt.

Nu har han fått det han talade om. Han fick ett par perfekta bröst oavsett om de var stora eller små. Han fick sin drömrumpa och den snyggaste tjejen – men när han har tittat och rört klart, det är då han vill känna.

Känner gör han med själen. Han letar efter en tjej som kommer att förstå honom. Han vill känna att det faktiskt finns en tjej som kan och får se honom svag. Han vill känna känslan av att känna sig trygg i hennes famn. Han vill känna att han kan dela skratt och tårar med henne.

Helt plötsligt spelar det ingen roll hur du ser ut. Om du inte är klok från början och förstår vad han menar så kommer du aldrig kunna vinna honom med ditt utseende.

Det börjar kännas nu. Det skaver rakt igenom plåstret och det går inte längre att bita ihop.

Jag vet inte om jag ska slå till mig själv för att jag ställer för höga krav, jag kanske bara måste kasta isvatten i mitt ansikte och vakna. Sluta tro på att det jag söker finns.

Förbaskade skit-kärleks-filmer. Hon har mens och ber killen stanna hemma. Han kommer till henne och överraskar henne med en ”mens skiva”, Leona Lewis – Bleeding love. De lyssnar på skiten och trycker glass i stora lass. De skrattar och det känns i mig. Vem fan vill inte ha en mens skiva? Det är precis vad vi vill ha. Vi vill inte ha en kille som frågar ”har du mens eller?”. Jag vill ha han som är förstående och jag vill vara kär.

Det är klart man vill vara kär. Det vill nog alla om sanningen skall fram – men rädslan kryper längst kroppen. Och jag vet att det är ett helvete att bli kär i fel person. Och jag vet att det är ett helvete att bli sviken.

En liten partysmoothie en måndag är kalas

Idag slog du mig så hårt så att jag föll. Dina lögner drog ner mig på marken och rev sönder mig långsamt.

Jag är rättvis när det kommer till sanningen, sanningen kan blöda men den kan aldrig döda mig – men det kan lögnerna. Det kände jag idag.

Värst av allt var nog att jag hade slitit sönder mig själv för dig. Jag hade gett upp mina drömmar och min kropp för att uppfylla dina önskningar. Som om jag gav bort hela mig själv för att se till så att du klarade dig genom mörkret.

Jag slet som ett djur för dig och jag bar dig på mina axlar genom en piskande storm. Jag trodde att det var värt det. Jag trodde att kärleken var så förbannat stor och ärlig.

Men jag hade fel och det var det som gjorde ont. När jag hade besegrat den piskande stormen med dig på mina axlar så drog du ner mig. Du slog undan mina ben och lät mig falla.

Allt det där med killar och kärlek gör mig rädd. Men det har lärt mig en sak. Det har lärt mig vad vänskap är.

Det betyder lika mycket att åka hem och sova hos sin bästa vän som att sova hos en kille. Visst är det där med att vara kär underbart och betydelsefullt – men för mig har det alltid slutat dåligt. Och även om jag inte är kär eller har fjärilar i magen med min bästa vän – så är hon ändå det finaste jag har.  Den människan som bär mig i stormen och som säger att det är okej att inte vara okej. Hon är den bästa människan - hon som aldrig sviker mig, hon som har min tillit i sina armar.

Don't trust to much.
Don't love to much.
Don't hope to much,
because that to much can't hurt you so much.

Always tried to see the good in people. Never knew until now I've been blind to the bad.

Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera. Jag har inte haft orken eller tiden - men nu är jag igång igen. Ni får gärna skriva om ni har något speciellt ämne ni vill att jag ska skriva om.

Trots att jag inte har uppdaterat bloggen på väldigt länge så har jag ändå haft 10 tappra läsare som varit inne här varje dag. De senaste 3 dagarna har jag haft 456 läsare vilket är jätteroligt och rörande. Jag ska fortsätta att uppdatera så mycket jag kan. Bamse och Skalman kram till er

Jag hatar det där enorma trycket. Ett tryck som är så fängslande och kraftigt.

Jag minns min första fest som jag gick på. Jag var 17,5 och det var med laget. Vi skulle ha lagfest och jag hade aldrig någonsin testat alkohol. Inte för att jag hade tänkt göra det den här dagen heller. Jag vart väl känd för att jag inte visste vad det där med procent handlade om. Vad är en 4.0 eller hur mycket alkohol är det i en vodka?

Jag drack min fanta och plockade bär ur bålen. Efter den lagfesten vart jag kallad för bär-bruden. Jag fattade inte ett skit – tydligen satte sig alkoholen i bären i bålen, hur skulle jag veta det? Så det var väl egentligen första gången jag testade alkohol – genom att äta lite jordgubbar. Mer än så var det faktiskt aldrig.

Jag drack min första drink på min 18 års dag som var på en onsdag. Jag minns att det snurrade. Jag hade precis tränat innan för att sedan bege mig ut på krogen för första gången i mitt liv.

Jag drack två glas champagne och ett glas rött vin på min student. Mer än så vart det faktiskt inte. Jag och Linn hade cider från ICA på flaket som vi klunkade lite av – men mest sprutade vi skiten på alla lyckliga människor. Valborg 2011 när jag var 20 år hade jag min första riktiga fylla.

Jag vet att det finns delade meningar om min uppväxt och mitt tonårsliv. Många sa ofta att jag var tråkig medan jag bara garvade åt det. Många stöttade mig och många sa att de såg upp till mig. Jag vet att jag var riktigt stark i mig själv samtidigt som jag uppskattar hur människorna runt omkring mig tillät mig vara den Josefin jag valde att vara. Jag älskar mig själv för att jag kan dansa nyktert och för att det är en stor del i mitt liv.

Jag är mer bekant med alkohol idag och det är ett slags lycko-rus, absolut. Men idag är jag 21 år och min hjärna är så gott som färdigutvecklad. Jag vet vad jag gör och jag tar alla mina beslut via mig själv. Det där med grupptryck har jag aldrig riktigt förstått mig på – man blir väl inte mer populär eller älskad för att man faller för det andra gör? Man kommer nog bara vakna upp en dag och känna ångest över att man aldrig gjorde det man själv ville. Ta åt er av det, för idag jobbar jag i skolan och jag ser så fruktansvärt mycket. Det är jobbigt att vara ungdom – tro mig, jag vet det. Men idag uppskattar jag mig själv så förbannat jävla mycket. Jag är så stolt över att jag alltid lyssnade på mig själv och sket i vad alla andra sa eller gjorde.  

Jag var påväg mot jorden, i 190 knyck
om man ska krascha ska man, göra det riktigt snyggt
ville va hög på livet, men gjorde självmål
letade sextondelar, hitta bara en, två

Jag var ett mörkt moln, du var en ljusblick
jag stirra in i väggen, men du hade utsikt
du segla sju hav, jag satt i en ankdamm
jag var ett löv i kuling, men du var ankrad

Där är en sjöjungfru, här är ett odjur
där blommar fyrklöver, här växer otur
du är känslosvall, jag är känslokall
du förändrar allt!

Fan vad jag har gått lös, varit hopplös
vart en millimeter från förfall
sprungit som en halvdöd genom Malmö
känns som jag gått under överallt
kanske var det tur, att jag föll så djupt
för det var du som fick min fallskärm att vecklas ut

I början av året åkte jag till Milano för att besöka min fina Michaela som hade flyttat dit för att plugga men som nu i April kom hem. Vi mös och strosade runt på Milanos vackra gator. Vi gjorde ett litet besökt på Abercrombie and fitch och det var som vanligt väldigt mörkt och jag sprang runt som en liten katt utan ögon. Jag såg som vanligt ingenting och fick springa upp och ner för alla trappor för att hitta det jag sökte.

När jag väl var framme i kassan kom butikschefen fram till mig och drog mig åt sidan. Vafan är det här tänkte jag. Hon började prata engelska och jag blir som vanligt alltid pissnervös, men det gick som tur väldigt bra. Vi klickade, skrattade och det tog en jävla tid för mig att fatta vad hennes mening med samtalet var. När hon tillslut kläckte ur sig att hon ville att jag skulle börja jobba där.

Jag försvarade mig med att jag är svenska och att jag bara är här och hälsar på en vän. Men det gjorde tydligen ingenting – hit kan man flytta sa hon. Jag vart för en sekund helt ställd och visste inte vad jag skulle säga. Men jag gav henne alla mina uppgifter samt mitt nummer. Sen gick jag därifrån utan att fatta ett skvatt.

För några veckor sedan ringde butikschefen för Hollister mig. De ville att jag skulle komma till Hollister i Gallerian på en intervju. Jaha varför inte tänkte jag – jag har ändå påsklov från jobbet och är ledig så varför inte. Jag drog dit. Var väl förbered på ett svenskt enskilt samtal. Men ickesanicke. Det vart ett gruppsamtal på engelska. Jag och typ sisådär 13 till. Jaha tänkte jag. Nu dör jag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Antingen är jag en väldigt udda person eller så är jag bara sämst på det här. Jag stod olyckligtvis alltid först så jag fick svara på alla frågor först. Jag hann aldrig tänka och jag behöver egentligen tänka längre än alla andra innan jag pratar. För ibland snurrar det för mycket och jag bara flinar. Men när första frågan kom – Nämn tre bra egenskaper hos dig själv. Då började jag skratta. Alla hann ju stå och tänka medan de kollade på ett flinande fån – mig. Men jag drog väl till med att jag var glad å hjälpsam och ja – alltid hungrig. Jag hade väl inte förväntat mig att alla skulle garva, men det blir väl så när en flock svenska, nervösa ungdomar skall snacka på engelska.

Sen flöt det vidare. Alla andra var tydligen sociala och positiva. Vissa nämnde helt plötsligt tio saker de var bra på – jaha tänkte jag. Här står jag och är hungrig, sicken tönt. Sen kom nästa fråga. – Nämn tre saker hos dig själv som du är stolt över. Jaha tänkte jag och garvade igen. Alla ögon var på mig igen och jag sa – ”I’m a sportgirl”. Men fyfan.  Jag sa att jag var stolt över min idrott och att jag har gått så långt inom den, sen sa jag att jag gillar att jag kan få ledsna människor att skratta och att jag alltid är hungrig så människor måste äta med mig och man blir glad av mat.

Vilken tönt tänkte nog alla. Men inte fan brydde jag mig om det även om min engelska inte är den bästa så kan jag fan ändå. Sen kom resten. Alla 13 i rummet hade tydligen varit kapten i ett eller annat idrottslag. Inte fan vet jag hur det gick till – och när killen på kanten sa att han hade varit kapten när han var 8 och hade goda ledarkunskaper ville jag nästan krama honom. För det kändes bara som att han inte förstod vad det innebär att vara kapten. Men skitsamma tänkte jag – jag log och var en jävligt bra lyssnare. Sen ville några tjejer berätta om hela deras liv. Jag tror jag pratade i 30 sekunder. Två tjejer pratade sammanlagt i 14 minuter. Men det kanske var så man skulle göra tänkte jag. Jag var ju först så jag fick ju alltid lägga ribban – sedan om jag la den högt eller lågt hade väl inte jag en aning om.

Men sedan kände jag bara hur det flöt på i allas munnar och det vart för mycket. Ni vet – när man verkligen märker på en människa om han eller hon ljuger. ”Allt hos mig är så perfekt och jag är bäst på det, det och det”. Det blev för mycket och jag bara kände hur jag stängde av mina öron helt och hållet.

När intervjun var klar gick jag därifrån med ett leende på läpparna. Vet ni varför? Mest för att jag kände mig stolt. Stolt över att jag stannade kvar i rummet trots att det vart på engelska.

Men jag är mest stolt över att jag var mig själv. Jag vet hur viktigt det är och jag skiter fullständigt i om jag får det där jobbet eller inte – för mig kvittar det. Jag hoppas verkligen att alla i detta rum var ärliga och sig själva – men jag är rädd för att det tyvärr inte var så - och det straffar sig alltid i slutet oavsett.

För er som undrar om Milano så tackade jag nej. Jag har kvar mitt namn och deras uppgifter. Många säger att det är en livschans - och jag vet att det är det. Men jag är inte där än och jag vill inte lämna det jag har här hemma nu. Jag vill spela innebandy och göra allt det som jag älskar att göra här hemma. Men alla dörrar är öppna och vill man så kan man allt. Jag kommer hoppa på chanser i livet - det vet jag. Men just nu kändes det här beslutet rätt sa min mage - och min mage vet allt.